Tillägnas Sara, Sara & Markus...

Vet som sagt inte ens vart man ska börja... men rädslan att förlora en vän... den rädslan skapar många många tårar... det klår ps i love you med hästlängders hästlängder, och det vill inte säga lite, för till den grät jag så jag skrek..
som jag skrev sist så har man vänner och riktiga vänner, i mitt liv så är det nog tre personer som jag kan öppna alla dörrar (jag behöver iofs inte ens öppna dom själv, för dom ser på mig när dörrarna behöver öppnas, dom märker det utan att jag ens behöver säga någonting... ) för och visa mina innersta tankar och känslor för.. som jag inte behöver vara rädd ska tycka jag är konstig då krokodiltårarna kommer.. som förstår när saker och ting behöver ut...
alla har ni kommit in i mitt liv på olika sätt, kärlek, kärlekens syster som blev min bästa vän och genom vänskap på grund av galenhet från första ögonblicket!
Även om det inte längre är kärlek, så har det övergått i vänskap - som tack vare att du är en mycket mycket bra person, fortfarande är vänskap - tack!!!
och då rädslan att förlora någon av dessa tre blir märkbar... kommer på tapeten.. ja då kommer krokodiltårarna som på beställning, för det är trotts allt mycket tack vare dom som jag tar mig upp ur sängen på mornarna, som faktiskt ett äkta leende kommer på mina läppar, dom som får mig att inse vilka vägval jag ska göra i livet, som helt enkelt finns där no matter what, och tvivla aldrig aldrig någonsinn på att jag finns här för er, dag som natt, vad det än gäller, en axel att gråta mot, en hand att hålla, ett öra som lyssnar, skjuts någonstanns, en säng att vila i, mat i magen..... ja listan kan göras oändlig, för för er mina vänner, går jag över berg och genom sjöar!
Ni gör helt klart livet värt att levas!
Jag älskar er! vill aldrig förlora er! aldrig aldrig!

/Anna