älskade älskade nära....

Just bara för att jag inte ville tänka på farmor och farfars bortgång igår, så handlade dagens föreläsning om att leva i dödens närhet och vi såg även en film om vård i livets slutskede. Det föll inte bara en tår på mina kinder, för ena kvinnan i filmen, var lik min farmor på något sätt och det enda jag kunde tänka på där och då var när dagen kommer då jag har en närstående som behöver vård i livets slutskede, kanske bo på något slags hospice. Hur filmen slutade har jag ärligt talat ingen aning om, för det var allt för många tankar som snurrade i mitt huvud!

Jag måste ta vid gårdagens tankar, och det här med att förtjäna en roll som exempelvis farmor, det är någonting som du som sagt var måste göra varje dag, och ibland kan det ta lång tid att bygga upp det förtroendet, men tyvärr väldigt kort tid att rasera det, och ibland kan det kanske vara någonting som är oåteruppbyggbart.

Iallafall under filmens gång så insåg jag att den dagen det är dags för älskade farmor och farfar att gå vidare, vilket jag hoppas för min egen skull kommer dröja än många år, så kommer mina vänner och familj mest troligt få sopa ihop mig, för då tankarna kommer till mig känner jag mig som en stor blöt fläck! Jag vill det verkligen verkligen inte!
Tanken skrämmer mig fruktansvärt mycket, och hjärtat värker bara jag grubblar lite grann på det! Usch å fy å blä!

Om man får tänka lite egoistiskt så hoppas jag iallafall att skolan har tagit slut när det är dags, för frågan är hur i hela fridens namn man ska orka bära sorgen, och samtidigt prestera i skolan?
får man ens vara så egoistisk? Självklart vill jag inte att dom ska lida, vill inte se dom ligga som ett paket och inte förstå vad som är natt och vad som är dag, men får dom behålla den pigghet dom har i dagens läge, ja då får man vara lite egoistisk va?

Då farmor hade haft sin stroke, så låg hon inlagd ganska så länge på sjukhuset här i Piteå, första dagarna kunde jag inte få mina ben och min hjärna att samarbeta, tog mig inte till sjukhuset, för jag klarade inte av att se henne så sjuk som hon var, men hade samtidigt gjort klart för mina föräldrar att om läget förvärrades och det var fara för livet, då skulle jag med ens bli meddelad och om jag så skulle vara tvungen att be någon bära mig dit så skulle jag träffa henne!
Läget förvärrades och jag åkte upp till henne, att se farfars smärta, hans livskamrat i så många år var så sjuk och dom trodde inte att farmor skulle överleva natten! Farfar och mamma vakade över henne och jag och pappa hade fått klara direktioner om hur vi skulle ta oss till sjukhuset om någonting förändrades! Morgonen därpå vaknade farmor, piggare än på mycket länge! Vilken lycka, hon hade vunnit kampen.... iallafall för nu!

Efter filmen idag iallafall så hade vi lite gruppdiskussioner och begravningar kom på tal, att vissa personers begravningar "ska" man bara gå på vare sig man vill det eller inte. Jag förstår tankesättet, men håller inte riktigt med. Om det är en person som jag föraktar varför ska jag då hedra denna människa? En begravning för mig är att hedra personens minne. Många bortgångna blir även "helgonförklarade" även fast dom verkligen inte var ett helgon under livstíden... det kan jag inte riktigt heller förstå? Har personen varit dum mot mig under sin livstid, varför ska jag då sluta tycka illa om personen i fråga bara för att denne är död och begraven? Nej där går faktiskt min gräns!

I dagens läge så känns det nästan värre för mig att tänka tanken på att farmor och farfar ska avlida än att mamma och pappa ska göra det! Det har nog som min kloka vän E sa att göra med att det mest troligtvis ligger betydligt närmare i tid. Tanken på mamma och pappas bortgång, den tanken finns inte ens som en liten liten tanke i mitt huvud än, medans rädslan för farmor och farfar finns konstant i både själ och hjärta!

Så tro nu för guds skull inte att jag inte skulle bli ledsen om det skulle hända mamma och pappa någonting, det var verkligen inte alls så jag menade! Hoppas ni förstår!



Nu ska jag avsluta detta med att

Farmor och Farfar - jag älskar er!

Mamma och Pappa - jag älskar er!

Syster med familj - jag älskar er!

Vänner - jag hoppas ni vet vilka ni är och tar åt er - jag älskar er!

Utan alla dessa personer runt omkring mig vore inte livet mycket värt! För ni alla är dom bästa man bara kan tänka sig! All kärlek till er!
/Anna